Svar: Eftersom jag fortfarande är grön i ridningen så är det ingenting speciellt som jag tränar på förutom att bli riktigt van i sadeln igen. Personligen så gillar jag att träna på de allra mest grundläggande sakerna, som att stanna, börja skritta/trava/galoppera och så vidare, med så lite hjälper som möjligt. Så grunderna i westernridning helt enkelt. Vi rider mycket i skogen också, så då blir det automatisk klättring, svänga runt träd och liknande. Viktigast är att kunna hantera hästen från marken innan man sätter sig i sadeln, och det tycker jag är väldigt kul dessutom. Det är lite svårt eftersom jag inte har egen häst. Är så tacksam för att jag har någonstans att rida med fantastiska möjligheter, men visst lockar tanken av en egen häst med eget träningsupplägg as well. När vi har tränare på gården så blir det förstås andra grejer, vi har tränat lite med tävlingsgrenen horsemanship, rida olika mönster, two-track, mjukgörande övningar, förvänd galopp och mer!

Just nu vet jag inte om jag vill tävla. Vill först och främst få en fin personkemi men en häst, alltså träna min egen framtida häst som jag lägger mitt hjärta och min själ i så att vi litar på varandra till fullo. Och om jag någonsin får uppleva det så kanske det vore kul att tävla just för att skapa minnen med min käre livskamrat. Skulle i sådana fall inrikta mig på någon rolig och fartfylld gren som barrel race eller koklasserna! Helst koklasserna såsom jag känner idag. :)

Det här är vad som händer när människan ska blanda sig in och leka räddare i nöden. Människan gör hästen panikslagen, skapar kedjereaktioner, försöker rädda situationen när det bara gör saken värre, STÅR MITT FRAMFÖR en rädd häst som kommer mot en i full galopp. Slår vad om att den skadade människan sedan sågs som en hjälte och hästen blev kallad GALEN. Människan ska alltid skylla på hästen, flykt- och flockdjur. Förstå vilka skador dessa hästar kanske fick efter detta! På grund av människan.

Här får ni en bild på astaggade Linn och Krille:

I somras när jag var på Countryfestivalen i Furuvik så kryllade det av chaps i marknadsstånden, ville ha precis alla! Men de är också rätt dyra, så det gäller att hitta rätt där ute i chaps-djungeln... :)

Min syster sitter tydligen på ett tåg till Gävle, hon ville spontanfesta. Rockbaren? Så måste duscha.

Sorgligt nog så dog älskade Helmer alldeles för tidigt. Han fick någon slags knöl i munnen som var tvungen att opereras bort. Han kunde inte ens äta för att det gjorde så ont för honom. Veterinären trodde att han skulle klara sig fint efter operationen, men så var inte fallet... Jag glömmer aldrig hur han kom hem med ett HÅL rakt in i munnen. Kinden var borta. Han kravlade runt och såg ut att vara i enorm smärta. Eftersom kroppen inte riktigt hade vaknat till ännu så släpade han bakdelen efter sig, som att bara armarna hade fått känsel... Det var så hemskt!!! Eftersom det bara blev värre och värre så lät vi honom somna in.

Vissa människor tycker att kaninälskare är patetiska. Andra kan förstå att kaninen faktiskt också är ett liv med riktiga känslor. Jag, mamma och Fia var väldigt ledsna efter Helmers död. Jag kände mig ganska död själv, det var en sådan obehaglig känsla att inte ha ett litet djur i familjen. Så tomt. Men en dag, precis efter att jag hade slutat gymnasiet för andra gången och allt var botten, så gick jag och mamma in i en djuraffär, bara för att titta. Men butiken var tyst och övergiven. Inga djur. Vi skulle precis gå därifrån när mamma skymtade något i en bur som låg lite undangömd. Bakom ett litet trähus i buren satt en minimalisk, grå lurv. Den verkade gömma sig och kastade ett oroat getöga. Ensam och rädd. Vi fick hålla den.

"Den" visade sig vara en hane. Bara några veckor gammal, lite yngre än vad kaniner vanligtvis brukar vara innan de kommer till butiken. Jag minns så väl hur han kändes! Ynklig, späd och knotig. Lätt som en fjäder, en mjuk dunboll. Jag och mamma tittade på varandra. Sedan sa mamma: "vi köper den". Så samma dag, samma sekund, tog vi hem Lurven. Eftersom vi bodde i byggnaden bredvid så gick allt väldigt smidigt. Första minuterna låg jag i min säng och lät Lurven inspektera själv. Efter ett tag hoppade han upp på mitt bröst och lade sig i and-posititionen. Och där låg han i säkert två timmar och stirrade på mig.

Det är ganska otroligt hur min familj alltid får våra kaniner ("hela" två stycken haha) så lyckade! Lurven slickar också exakt hela tiden. Han har aldrig bitit en människa i hela sitt liv, och inte Helmer heller för den delen. Okej en gång nypte Lurven till min morbror försiktigt i fingret, men det var bara för att min morbror alltid retar honom. Däremot så är Lurven inte riktigt avslappnad som Helmer var när det kommer till att ligga ner bland människor. Jag försöker uppmuntra honom till att lägga sig ner medan jag klappar honom. Samma sak att jag närmar mig honom medan han ligger ner, men då blir han alltid nervös och sätter sig upp. Men idag, IDAG! Vilka framsteg!

Lurvens favoritställe i mitt rum är en korg som han kryper in i. Där ligger han alltid, i antingen limpa-positionen eller and-positionen. Så idag lade jag mig själv på golvet, ungefär så nära korgen att min näsa stack in. Lurven satt i sin korg och slickade på min näsa hejvilt. Efter en stund tröttnade han och tvättade sig istället. Då och då klappade jag honom på nosen vilket han älskar. Varje gång jag gör det och slutar så pussar han mig för att säga "mer mer mer!".

Till sist började han gå runt i cirklar, alltså förbereda sig för att lägga sig ner. Och det gjorde han. Men första gången låg han ganska stelt i and-positionen. Och det är limpa-positionen som jag är ute efter, den ultimata avslappnade vilopositionen för lurvar. Men sedan reste han sig igen. Och efter det... KASTADE han sig på sidan! Det var så otroligt sött att jag dog. Bara för att jag låg så nära! Däremot var hans huvud fortfarande stelt och kontrollerat. Så mycket sakta rörde jag min hand närmare och närmare. Varje gång han ryckte till lade jag ner handen. Det tog cirka fem minuter att ta mig fram helt men det var det värt. Jag klappade honom på huvudet. Han såg lite nervös ut, men ju mer jag klappade, desto lugnare blev han. Till slut lade han huvudet mot korgens kant och STÄNGDE ÖGONEN! Snacka om att jag fick Lurven-är-snuttig-panik. Jag fick till och med luta mig fram och ge honom en puss på nosen!!! Efter det reste jag mig sakta och gick därifrån, så att han förstår att jag inte stör honom när han ligger ner och jag är i närheten. Lurven-framsteg!!!

Ni vet väl att Lurven har en egen Facebook-sida? Han har 130 fans nu for God's sake! Klicka!

Grattis till min älskade far som fyller år idag. Jag har kommit på att väldigt många personer fyller år mellan oktober och januari. Känner nästan ingen som föddes under sommaren som jag...

som praktiserar på gården denna vecka tog en sväng i skogen tillsammans. Första gången någonsin jag rider i skapligt djup snö, mysigt! Men ack så kallt. Hade ingen känsel i tårna efter ridturen... Det gick helt okej ute

i skogen, Mystery stressade och ville ligga med nosen på Cloudy's rumpa framför. Så det hela gick väl ut på att sakta ner henne. Ibland gick det bättre och ibland gick det inte alls. Däremot är det kul att jag börjar lära

känna denna häst nu. Alla hästar har ju, precis som vi människor, sina egna personligheter. På något vis känner jag mig väldigt trygg med Mystery och hennes godhjärtade själ. :)