En lurvig historia

Som ni kanske redan vet så har jag en kanin. Lurven. Innan Lurven hade vi en annan kanin. En maffig, brun vädur vid namn Helmer. Med en vit gräddmun. Vi räddade honom från Furuviksparken när jag jobbade där och han var en väldigt... livlig... kanin. Han var helt besatt av mig. Jag blev olyckligtvis hans låtsas-älskarinna när han blev könsmogen, kvinnan i hans liv helt enkelt.

Han följde efter mig var jag än gick och varje gång han smet ut på vår gård i Furuvik så var jag den enda som kunde fånga honom. En varm sommardag var jag hos min bästa vän på andra sidan viken. Mamma ringde och sa "Pyran, du måste komma hem. Helmer springer lös på gården och ingen får tag i honom". Så jag cyklade hem och sekunden jag uppenbarade mig på tomten skuttade han fram och lade sig som en liten limpa precis vid mina fötter. Kristin = The Rabbit Whisperer. Helmer var världens snällaste och gladaste nine. Slickade ALLTID på oss familjemedlemmar, han kunde ligga och slicka på våra näsor flera timmar i sträck.

Helmer äter grönt

Helmer äter jordgubbe

Helmer ser ut som ett pucko

Sorgligt nog så dog älskade Helmer alldeles för tidigt. Han fick någon slags knöl i munnen som var tvungen att opereras bort. Han kunde inte ens äta för att det gjorde så ont för honom. Veterinären trodde att han skulle klara sig fint efter operationen, men så var inte fallet... Jag glömmer aldrig hur han kom hem med ett HÅL rakt in i munnen. Kinden var borta. Han kravlade runt och såg ut att vara i enorm smärta. Eftersom kroppen inte riktigt hade vaknat till ännu så släpade han bakdelen efter sig, som att bara armarna hade fått känsel... Det var så hemskt!!! Eftersom det bara blev värre och värre så lät vi honom somna in.

Vissa människor tycker att kaninälskare är patetiska. Andra kan förstå att kaninen faktiskt också är ett liv med riktiga känslor. Jag, mamma och Fia var väldigt ledsna efter Helmers död. Jag kände mig ganska död själv, det var en sådan obehaglig känsla att inte ha ett litet djur i familjen. Så tomt. Men en dag, precis efter att jag hade slutat gymnasiet för andra gången och allt var botten, så gick jag och mamma in i en djuraffär, bara för att titta. Men butiken var tyst och övergiven. Inga djur. Vi skulle precis gå därifrån när mamma skymtade något i en bur som låg lite undangömd. Bakom ett litet trähus i buren satt en minimalisk, grå lurv. Den verkade gömma sig och kastade ett oroat getöga. Ensam och rädd. Vi fick hålla den.

"Den" visade sig vara en hane. Bara några veckor gammal, lite yngre än vad kaniner vanligtvis brukar vara innan de kommer till butiken. Jag minns så väl hur han kändes! Ynklig, späd och knotig. Lätt som en fjäder, en mjuk dunboll. Jag och mamma tittade på varandra. Sedan sa mamma: "vi köper den". Så samma dag, samma sekund, tog vi hem Lurven. Eftersom vi bodde i byggnaden bredvid så gick allt väldigt smidigt. Första minuterna låg jag i min säng och lät Lurven inspektera själv. Efter ett tag hoppade han upp på mitt bröst och lade sig i and-posititionen. Och där låg han i säkert två timmar och stirrade på mig.

Lurvens första dag hos oss

Det är ganska otroligt hur min familj alltid får våra kaniner ("hela" två stycken haha) så lyckade! Lurven slickar också exakt hela tiden. Han har aldrig bitit en människa i hela sitt liv, och inte Helmer heller för den delen. Okej en gång nypte Lurven till min morbror försiktigt i fingret, men det var bara för att min morbror alltid retar honom. Däremot så är Lurven inte riktigt avslappnad som Helmer var när det kommer till att ligga ner bland människor. Jag försöker uppmuntra honom till att lägga sig ner medan jag klappar honom. Samma sak att jag närmar mig honom medan han ligger ner, men då blir han alltid nervös och sätter sig upp. Men idag, IDAG! Vilka framsteg!

Lurvens favoritställe i mitt rum är en korg som han kryper in i. Där ligger han alltid, i antingen limpa-positionen eller and-positionen. Så idag lade jag mig själv på golvet, ungefär så nära korgen att min näsa stack in. Lurven satt i sin korg och slickade på min näsa hejvilt. Efter en stund tröttnade han och tvättade sig istället. Då och då klappade jag honom på nosen vilket han älskar. Varje gång jag gör det och slutar så pussar han mig för att säga "mer mer mer!".

Till sist började han gå runt i cirklar, alltså förbereda sig för att lägga sig ner. Och det gjorde han. Men första gången låg han ganska stelt i and-positionen. Och det är limpa-positionen som jag är ute efter, den ultimata avslappnade vilopositionen för lurvar. Men sedan reste han sig igen. Och efter det... KASTADE han sig på sidan! Det var så otroligt sött att jag dog. Bara för att jag låg så nära! Däremot var hans huvud fortfarande stelt och kontrollerat. Så mycket sakta rörde jag min hand närmare och närmare. Varje gång han ryckte till lade jag ner handen. Det tog cirka fem minuter att ta mig fram helt men det var det värt. Jag klappade honom på huvudet. Han såg lite nervös ut, men ju mer jag klappade, desto lugnare blev han. Till slut lade han huvudet mot korgens kant och STÄNGDE ÖGONEN! Snacka om att jag fick Lurven-är-snuttig-panik. Jag fick till och med luta mig fram och ge honom en puss på nosen!!! Efter det reste jag mig sakta och gick därifrån, så att han förstår att jag inte stör honom när han ligger ner och jag är i närheten. Lurven-framsteg!!!

Ni vet väl att Lurven har en egen Facebook-sida? Han har 130 fans nu for God's sake! Klicka!

Datum: 2010-12-10 @ 19:33:35
Kategori: Övrigt/ej hästrelaterat / Kommentarer (5)  

Naw, vad gulligt! :) Det är nästan så att jag får tårar i ögonen när jag läser det här!

& Lurven är ju SÅ söt! :')

Nej gud vad sött! Kommer så väl ihåg när jag hade min kanin klumpen och han var ute i sin sommarhage på gräsmattan. Jag sitter och studerar honom och så tittar han så fint på mig. Och så plötsligt bara KASTAR han sig åt sidan och han låg i "limp-positionen". Gud vad han var söt! Jag bara dog, lika som du... (Vi har ej kvar honom nu, för mamma är allergisk och han hade det inte bra hos oss pgr av det...Han fick inte tillräckligt med kärlek) När jag läste din text börja jag skratta som tusan! :D Haha. Du är så duktig på att skriva. Och hjälp vilka härliga framsteg han gjort. GRATTIS GRATTIS! <3<3

Svar: Hihi jo det stämmer! :)
Jasså.. Är din mamma också allergisk:P Super tur för dig att hon ville köpa Lurven i alla fall :D Och att han får gå lös inne <3 Min lilla boll är ute kanin. Åå blir lite lätt ledsen när jag tänker på han.. Min lilla klump.. <33

Svar: Hihi, jo det kan jag ju <3 Och det ska jag tame' tusan göra också :D

Du är så fin ska du veta!

SVAR: Haha, ellerhur, man vill ju inte förstöra grejen! Och sen var det ju en ganska dålig fråga då jag som sagt älskar julen och sen ska komma på vad jag hatar med den. Liksom what, jag sa ju just att jag älskar den? Haha. :b

HAHA! Jag tycker detsamma om min katt, att han är den finaste som finns och SÅ söt, men inte vill jag klämma ihjäl honom för det. Du är nog lite speciell på det sättet måste jag säga. ;)