Min andra träning i westernridning är nu avklarad! Det är så underbart att jag inte vet var jag ska ta vägen. Att börja rida western är det bästa jag har gjort. Jag är så himla glad!

Idag fick jag rida Boy, en American Painthorse. Superfin och snäll... Stor också, över 160 centimeter i mankhöjd. Märkte att han var lite osäker med mig i början eftersom jag var en total främling för honom. Därför höll han alltid ett vakande öga på mig när jag ryktade, hehe. Men sen blev han mycket lugnare!


Hade inte med mig någon kamera till stallet, men jag hittade en tjusig bild på Boy!

Vad jag fokuserade på mest idag, var att samla hästen i skritt och trav. När hästen samlas ska den sänka huvudet (ta lätt kontakt i mun och skänklar), och direkt när den gör det ska man släppa allt tryck. En häst som rider med en upphöjd, nervös hals blir till slut förstörd, och man ska lära den att kunna vara avslappnad i hela nacken genom att hålla en rak linje! :)

Att samla i skritt var lätt, inga problem alls. Men att samla i trav var däremot lite knepigare... Jag tycker fortfarande att det är skapligt svårt att hålla traven igång i westernridning. Hästen kan och vet vad den gör, men försöker såklart slippa... Som nybörjare blev jag tillsagd att klämma och smacka mycket för att visa hästen att nu får den inte vara lat. Westernryttare som kan sin grej behöver bara samla en gång i början, men för oss gröngölingar gäller det att repetera tills mönstret faller in. Åh jag längtar tills jag blir så bra att jag inte behöver klämma och smacka konstant, utan bara får en galant samlad, travande häst... Framsteg!

Jag inser verkligen hur mycket jag har att lära, och det är jag så otroligt glad över! Bara tanken av en massa år av westernridning och utveckling gör mig alldeles pirrig. Tänk vad roligt när man väl lyckas med ett steg och det blir en rutin! Det hade ju inte varit kul om man lär sig allt på första lektionen! Livet är sannerligen en utmaning... Man möter svårigheter och kommer förbi dem, och efter det känner man sig så oerhört stolt.