And we hear our engines roaring deep and loud.
Bilder tagna under ridtur.
Våra ridturer i naturreservatet fortsätter vara fantastiska, magiska, rörande vackra. I början av september är det slut på sommarbetestiden. Då ska vi rida hem hästarna! Hur kul som helst! Kommer ta cirka tre timmar. Nu ska vi börja kolla upp lite olika vägar vi kan rida då. Värsta äventyret ju. Älskar äventyrliga stunder.
Scandinavian Country Fair
Countryfestivalen i Furuvik var såklart hur bra som helst. I sällskap med min älskade syster är allt roligt. Kanske gillade vi lördagen extra mycket eftersom så många fina barndomsminnen kommer upp när man vandrar omkring i parken. Vi besökte stallet där jag jobbade om somrarna som liten. Vi gick till Furuskär där vi brukade samla ihop olika mossor och alger i högar som 10-åringar. Vi åkte de numera oläskiga karusellerna såsom Spöktåget och Kaffekopparna. Vi drack öl och skrattade, blev uppraggade av gamla, fulla cowboys och lyssnade på fin countrymusik. En festival helt i min smak, fan så jag har saknat den.
Alla snygga chaps jag såg på countryn förra året fanns inte i år, i alla fall inte de jag vill ha. Det fanns däremot en jävla massa underbara native american jewelry, ville ha allt! Fast snubben i marknadsståndet hade för stark jobbig-säljare-attityd, så det kunde jag inte stödja helt enkelt. Istället köpte jag en poncho. Haha, lite random kanske? Men den är helt underbar, jag vill typ bo i den!
Countryfestivalen i mitt Furuvik
I år kör vi igen, Scandinavian Country Fair! Imorgon hoppas jag på att hitta fler speciella smycken av native american handicraft och kanske ett par fina och bekväma chaps om jag har tur. På kvällen spelar Bobby Bare, Amber Hayes och Lorrie Morgan. How awesome is that.
It's the time of my life.
Bilder från en av de vackraste ridturerna jag har varit med om.
På kvällarna rider vi ut i det vilda (i alla fall det vilda som finns i Sverige) and I love every second of it. Nu har jag ridit Cloudy tillräckligt mycket så det känns som att vi verkligen kommer nära varandra. Jag vill alltid hålla hans huvud, trots att jag inte riktigt är en häst-kel-människa, och han låter mig. Blir lite pirrig när jag ska hämta honom. Kikar på honom beundrande när han inte ser. Ungefär som när man är kär. Fast i en häst... hmmm? Men om man har tillit gynnar det ridningen väldigt mycket.
Det går bara bättre och bättre. Jag är officiellt van i sadeln liksom. Aldrig rädd, älskar höga hastigheter och vågade äventyr i skogen. Även själva ridtekniken utvecklas. Jag nästan satte two-tracken för någon vecka sedan. JAG LOVAR! K sade att den var "ganska bra", men han tittade ju inte när det gick som bäst... hehe.
