På kvällarna rider vi ut i det vilda (i alla fall det vilda som finns i Sverige) and I love every second of it. Nu har jag ridit Cloudy tillräckligt mycket så det känns som att vi verkligen kommer nära varandra. Jag vill alltid hålla hans huvud, trots att jag inte riktigt är en häst-kel-människa, och han låter mig. Blir lite pirrig när jag ska hämta honom. Kikar på honom beundrande när han inte ser. Ungefär som när man är kär. Fast i en häst... hmmm? Men om man har tillit gynnar det ridningen väldigt mycket.

Det går bara bättre och bättre. Jag är officiellt van i sadeln liksom. Aldrig rädd, älskar höga hastigheter och vågade äventyr i skogen. Även själva ridtekniken utvecklas. Jag nästan satte two-tracken för någon vecka sedan. JAG LOVAR! K sade att den var "ganska bra", men han tittade ju inte när det gick som bäst... hehe.